2010-09-23

Ibland blir man överraskad över läkares bristande empati. En bloggläsare som bor utomlands mailade mig angående hennes gamla far vars tarmcancer hade blossat upp igen i form av lungmetastaser. Fadern är djupt deprimerad och anser att han ska dö inom kort, dottern bor i Asien, har besökt sin far men har svårt att vara borta längre från sitt arbete och sin familj. Ingen vet riktigt hur illa det är med fadern, låt oss kalla honom för Bengt – inte för att skydda hans onkolog, utan för att onkologen inte ska hämnas dessa rader på sin patient, läkaren verkar nämligen i stånd till sådant.

Jag erbjuder mig att ringa onkologen för att reda ut hur läget är med Bengt. Har han anledning att vara deprimerad, eller är det bara någon enstaka metastas som kan brännas bort med radiofrekvensbehandling? Dottern kan på grund av tidsskillnad och arbete inte vänta en halv natt på att onkologen skulle ringa.
Onkologen ringer på utsatt dag och frågar omedelbart vad jag har för anknytning till Bengt. Jag förklarar att jag är ytligt bekant med dottern, men att jag har samma diagnos och har opererats i Paris. Samtalet fortsätter så här:
- Lagen säger att jag inte kan prata med dig.
- Jag förstår det, men kan du tänka dig att skicka e-post till dottern med information om hur Bengts sjukdom ser ut? Ingen verkar veta exakt hur det är.
- Nej, det vill jag inte.
- Finns det ingen möjlighet för henne att få den här informationen? Hon kan inte ringa på grund av tidsskillnaden.
- Det är faktiskt inte vårdens uppgift att informera anhöriga! Hon får väl prata med sin far!
Tonläget har stegrats snabbt från Onkologens sida. Jag misstänker att han har blivit irriterad på att jag nämnt var dottern bor, en plats känd för många rika invånare och att jag opererats i Paris - utlandsoperationer får vissa svenska läkare att känna sig underlägsna. "Östtysken" kommer fram i dem, ingen ska egentligen få resa utomlands, eller bli rik.
Jag hoppas få förlåtelse för detta, men då läste jag lusen av onkologen. Det var precis den här attityden som tvingade mig till Paris. Ingen empati, ingen flexibilitet, ingen förståelse. Efter ”avlusningen” mjuknande onkologen något, medan jag mest ville avsluta samtalet. Till sist erbjöd han sig att prata med en av Bengts avlägsna släktingar i Sverige, en brylling eller något liknande, som jag hade pratat med i telefon.
Tänk er att få cancer, ligga på ett landsortssjukhus som bara har en onkolog – som är ett empatibefriat kräk?
Nu käkar jag inte läkare till frukost. Tvärtom, jag har mött många bra, människoälskande läkare som vår husläkare sedan 30 år tillbaka - en av de varmaste människor jag känner. Eller den smidige, skicklige och kloke akutläkare som tog emot mig på Västerviks sjukhus - kunde vi klona honom i några tusen exemplar skulle vårdens problem vara över. Men jag har också mött flera olämpliga läkare. Den "girige" som älskar att ta betalt, skriva ut recept och remisser som han får kickbacks för; men som inte svarar på brev och inte vill prata i telefon – det ger inga pengar. Eller den brutale slaktaren som tycker att patienter bara är till besvär, helst ska de vara nedsövda och tysta...
Återkommer imorgon om den senaste utvecklingen i mitt fall: svenskarna fortsätter vägra direktbehandla min lever.