2009-06-29

Nu fortsätter behandlingen var tredje vecka med enbart Avastin. Det är ett antikroppsmedel som attackerar tumörernas blodförsörjning, de kan nämligen beställa fram helt egna blodådror på bekostnad av omgivande vävnad. Jag har fått Avastin även under behandlingarna med cytostatika, medlet har biverkningar men anses vara effektivt. Något undermedel är det inte, undersökningar visar att de förlänger livet med 4,3 månader i snitt för sådana som jag. Biverkningarna är allvarliga: högt blodtryck, risk för blodproppar och tarmperforation, samt problem med sårläkning – det sistnämna gör att Avastin inte får användas inom 5 veckor före operation. Däremot blir det ingen "baksmälla", man mår hyfsat efter behandlingen.

2009-06-08

Min sista behandling med cytostatika i första linjen, nummer nio. Jag har nu fullt utvecklad neuropati, som debuterade förra gången. Perifer neuropati är en allvarlig biverkning av cellgiftet Oxaliplatin och yttrar sig genom domningar och stickningar i händer och fötter. Neuropatin kan bli kvar i upp till ett år, men kan även bli bestående i svåra fall. Fötterna är värst, det blir svårt att gå när man har ”kuddkänsla” och saknar kontakt med underlaget. Att man inte kan knäppa knappar och får dålig finmotorik är inte lika illa enligt min mening. Senare får jag veta att jag kunde ha sluppit neuropatin om man hade fått kylvantar och kylsockor, men det var inte något alternativ på Danderyd.

2009-06-02

Jag får ett mail från Mimmi Ekberg på läkemedelsbolaget Merck som står bakom hemsidan tarmcancer.nu. Jag frågade om det fanns läkare utomlands som hade kommit längre i operationstekniken än de svenska kirurgerna och får svaret att de svenska nog är väl så skickliga: ”Däremot vet jag att det finns en mycket duktig kirurg som vågar sig på det mesta i Paris, Rene Adam.”

2009-06-02

Kirurgerna på Danderyd har en konferens där mitt fall tas upp, men den slutar i olika "om" och "men". "Om" tumörerna krymper tillräckligt mycket, kan man tänka sig ta bort tarmtumören, "men" spridningen i levern gör en operation omöjlig. Till slut tappar jag tålamodet och ber att få en "second opinion" som det heter även på svenska. Jag får träffa den vänlige professorn Lars Påhlman på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Akademiska är duktiga på radiofrekvensbehandling av levermetastaser, tekniken innebär att man sticker in en nål i tumören, fäller ut små spröt och sedan leder in radiovågor i den. Värmen från radiovågarna förstör tumören. Tekniken är omdiskuterad, det finns gott om både förespråkare och kritiker - de sistnämnda oftast kirurger som hävdar att bara "kniven" gör cancerpatienter friska.

Lars Påhlman säger att mitt problem är spridningen i levern och bollar mig vidare till leverteamet på Huddinge Sjukhus. Efter en konferens säger även Huddinge nej till operation med motiveringen att spridingen är för stor. Leverteamet på Huddinge har räknat metastaserna, nu är man uppe i 20 stycken tänkbara. Jag förstår att det är svårt att avgöra vad som är metastaser eller "skrot" på datortomografibilderna, men det känns lite absurt med variationen i antal. Först fyra, sedan 12 och nu 20 stycken, ändå lever jag och mår hyfsat bra förutom biverkningarna av behandlingen. Det har inte förekommit någon spridning, det har behandlingen skyddat mot, tvärtom krymper tumörerna hela tiden - de olika teorierna om antal beror på olika sätt att bedöma röntgenbilderna. Hade det varit någon annan "bransch" än denna, skulle jag tycka att det verkade oseriöst med så stor spännvidd mellan diagnoserna.

Leverteamets argument är att om man tog bort metastaserna i levern så blev det inte tillräckligt mycket kvar för att jag skulle överleva operationen. Det här visar senare sig vara ett föråldrat ställningstagande.