2010-09-11

Jag har klagat på den svenska sjukvården och kontakterna med er bloggläsare har bekräftat att det finns stora brister på många områden. Permanent överbelastning, betungande administration och ständiga nedskärningar begärda av okunniga landstingspolitiker gör att läkarna inte tar tid med sitt ursprungliga uppdrag – att bota patienter. Undersökningar visar att läkarna använder mindre än halva sin arbetstid åt patienterna, resten åt byråkratin.
Samtidigt gör vårdbiträden och sjuksystrar heroiska insatser för att kompensera bristerna. Specialistsjuksystrar som onkologsyrror och stomidito har ofta en imponerande kunskap inom sina gebit och kan ofta kompensera för läkarnas tidsbrist. Jag var hos stomisköterskan på Danderyds sjukhus i veckan, då jag började bli orolig för hur min stomi började se ut. Att ha 10 cm framfall i båda piporna är inget ovanligt, men den undre pipan från grovtarmen har fått skavsår (för mycket snickrande och klättrande på stegar) och börjar bli mörkröd - ett tecken på att blodgenomströmningen inte fungerar riktigt bra.
Stomisjuksköterskan ville att en läkare tittade på stomin, då hon delade min oro. Här började problemen direkt. Det finns ett antal läkare på Kirurgmottagningen där stomisjuksköterskan arbetar, men ingen hade tid att titta på min stomi (vilket skulle ta 2 minuter på sin höjd). Att boka in ett läkarbesök var lika hopplöst, närmaste möjlighet var 6 veckor senare. Allt som återstod var ett telefonsamtal från en läkare nästa dag.
Läkaren var densamme som opererade mig akut för snart två år sedan. Han var ytterst vänlig, men det var som att prata med en vägg – inget att göra åt stomin så länge jag gick på cellgifter. ”Återkom om det blir värre.” Återkomma till vadå, undrar jag? Att få en läkartid 6 veckor senare?
Min onkolog skulle ha ringt mig i onsdags, men hörde inte heller av sig under torsdag eller fredag. Jag väntar också på att Paris ska ge mig ett definitivt behandlingsschema för direktbehandling av levern – den "intrahepatiska kemoterapi” som professorn insisterar på att jag ska genomgå. Det finns många lösa trådar förutom om denna avancerade behandlingsteknik (som är 10 gånger så effektiv som konventionell cellgiftsbehandling) kan genomföras: vad är status med mina lungor – vad kan göras i Sverige och med vilken teknik eller är det Paris som gäller? Hur framgångsrik var den strålningsbehandling jag genomgick i våras? Vad gör vi med blodproppen, ska den följas upp? Med mera, med mera.

Det gäller att vara viljestark, kunnig och ”frisk" för att vara sjuk i Sverige.