2010-12-22

 

"Åk hem och fira jul nu," sa professor Adam till mig.

Överraskande nog var inte operationen den värsta strapatsen under den här Parisvistelsen. Istället blev hemresan ett riktigt äventyr…
Yngsta dottern Louise kom ned för att hjälpa pappa hem med flyget, men åkte på en rejäl matförgiftning på en liten Bistro kvällen innan hemfärd. Det blev andra ord två sjuklingar som kom i taxi till Charles de Gaulle 2F för att ta Air Franceplanet till Stockholm. Lite oroligt kändes det, för alla tidigare Stockholmsplan hade ställts in och under helgen visade fransk tv bilder av kaos på Parisflygplatserna. I helgen hade det kommit lite snö och många flighter hade ställts in, men nu var det plus 5 grader och bara lite sotsvarta drivor låg i skuggorna.
Terminalen såg helt normal ut utvändigt, men när vi kom innan för dörrarna stannade vi häpet – det var tusentals personer som köade framför incheckningarna. Ingen ända såg vi på köerna heller, det verkade vara ett riktigt franskt kaos… Kaoset berodde på att alla som skulle ha åkt iväg under helgen och måndagen nu var trötta, arga och beredda att slåss för en plats på nästa plan åt rätt håll.
Jag insåg att vi aldrig skulle klara oss genom eländet i det skick vi var i, så jag haffade en tjej från Air France och förklarade läget. Hon ställde ingen motfråga, sa bara "kom med mig". Så hamnade vi längst fram i köerna hos en mycket cool dam bakom incheckningsdisken. Folk protesterade våldsamt mot att vi gick före och skrek åt oss. Damen i incheckningen sa lugnt och sansat: Le Monsieur est malade, herrn är sjuk. Det verkade ha motsatt effekt och det hela började bli lite otäckt. Damen behöll fortfarande sitt lugn, men tog upp sin kommunikationsradio och sa några korta ord i den.
Det tog knappt 30 sekunder så stod det tre stora Parispoliser med batonger vända mot folkmassan bakom oss. Skriken tystnade och alla backade när poliserna pekade på dem. Parisarna har lärt sig den hårda vägen att ha enorm respekt för ”le Flic”, snuten. Stockholmspolisen är som ett gäng dagisfröknar jämfört med de här tuffa grabbarna. Vi checkades in blixtsnabbt och kunde dra en suck av lättnad när Air France AF1062 lyfte i dimman från Charles de Gaulle...

2010-12-20

"Jag är nöjd," sa professorn och gav tillåtelse att jag åkte hem. Tumörmarkörerna var på nya, rekordlåga nivåer och blodprovet i övrigt gav inte några dåliga indikationer. Så det var OK för mig att åka hem och återvända för kontroll efter en månad.
Vi får se om det är så lätt att ta sig hem, det kom någon decimeter snö här i Paris igår och nästan alla kommunikationer förutom den trogna Metron bröt ihop. Hotellet börjar fyllas av resenärer som inte kommer mer på grund av den här decimetern snö. Men låt oss inte bli ironiska över fransmännen, tänk på vilket elände det blir i de sydsvenska städerna varje gång snöandet kommer igång rejält. Det är nog bara norrlänningarna som är lika beredda varje år med plogar, snöslungor och skyfflar.
Jag är fortfarande lite svag, idag tog dottern och jag metron från sjukhuset och testade en ny galleria på vägen - en rätt intensiv motion för en nyopererad men orkar Broberg shoppa julklappar så kan det inte vara alltför uselt. Hostan hänger med lite envist, men lungorna röntgades innan jag skrevs ut plus att funktionen hos både lever och njurar kontrollerades genom prover. Allt var OK, så det är bara att hosta vidare och hoppas på att det blir bättre nästa dag.

2010-12-16

Nu har jag landat på Novotel Porte d´Italie efter en kort färd med taxi. Fortfarande mycket trött och hostig samt lite feber då och då. Just nu funderar jag på om jag orkar gå till apoteket 250 meter bort för att hitta något mot hostan, som kan hålla halva hotellet vaken i natt om den sätter igång. För ett tag sedan var soffan eller sängen det bästa alternativet, sedan läste jag Cecilias inlägg och alla fantastiska kommentarer - vilket förstås gjorde mig mycket piggare. Tack alla snälla som håller tummar, skickar kraftkramar och ber!!!

Det blev en lång operation igen. Faktiskt längre än operation nr 2, fast den egentligen ”bara” handlade om att ta bort fyra väl placerade metastaser. Men något hände under operationen vilket förlängde tiden och professorn ville inte ha mig nedsövd längre. Vad det var vet jag inte än, har inte hunnit fråga under de korta stunder som professorn har svept in med 5-6 yngre läkare, alla med drömmen om att bli en ny Rene Adam.
En information fick jag i alla fall direkt. Alla fyra metastaser är borttagna! Det finns inget kvar i levern, de har till och med gjort ultraljud direkt på den under operationen för att vara säkra på att inget mera gömdes. Jag har förstått av hur operationsbordet sätts ihop runt omkring mig innan jag sövs att de faktiskt lyfter upp levern ur kroppen på en hylla direkt ovanför operationssnittet - hade det varit en fordonskomponent (sånt som jag vet mer om) hade jag sagt att det var ett antal kabelsatser och slangar som höll levern ansluten till min kropp. På denna hylla gjorde de sedan ingreppet och den slutliga ultraljudsundersökningen.
Trots operationen hade jag 85 procents leverkapacitet redan efter några dagar, det är nog mer ett tecken på professorns skicklighet än min egen kropp.
Stomin är kvar, levern var prioritet nr 1 och när tiden inte räckte till fick den vara kvar. Något har någon av operatörerna gjort dock, framfallet är borta och bråcket håller sig inne. Hoppas att det fortsätter så.
Jag har bara lyckats ta emot mail hittills - inte skicka - måste till någon inställning för utgående mailserver tror jag. Men alla som har mailat ska få svar, det tar någon dag bara.
Nu ska jag vackla iväg i duggregnet i fyrgradiga Paris till Apoteket, hostan börjar bråka igen…Återkommer under helgen!

En liten uppdatering om läget

Hej!

Jag skriver nu för att uppdatera er om pappas operation - han är nu åter på avdelningen efter en ganska lång operation och är medtagen men stabil. Vi har inte fått veta så mycket om hur operationen har gått än, då professorn rest iväg till Singapore, men huvudsaken är iallafall att pappa har vaknat och verkar efter omständigheterna må OK.

Jag vet att ni är många som följer pappas kamp och att han verkligen uppskattar ert stöd.
Om ni vill så får ni gärna skriva en hälsning till honom i kommentarsfältet - jag är säker på att han skulle bli jätteglad att läsa det när han kommer hem till Sverige.

Vänligen,
Cecilia, Kjells dotter