2011-08-23

Igår träffade jag min onkolog. Vi diskuterade behandlingsalternativ efter att professor Bernward Passlick i sydtyska Freiburg har tagit bort mina lungförändringar. Eftersom man så sällan opererar spridd cancer i Sverige så finns det ingen erfarenhet av vilka medel som är bäst att använda när patienten är tumörfri. Det gäller nämligen att slå ihjäl alla cancerceller som kan ha överlevt trots operationerna. När de svenska kirurgerna har tagit bort några få levermetastaser kör man normalt cellgifter tre månader efter operationen. Frågan är om det är rätt metod för mig som redan har fått 41 cellgiftsbehandlingar av olika slag?

Det finns alternativ, några antikroppsmedel som ges i kombination med cellgifter: Avastin, Herbitux och Vectibix. För min egen del är de två sistnämnda vägarna stängda, vi som har en mutation i genen K-ras har ingen nytta av varken Herbitux eller Vectibix. Nu tror forskarna att det finns en öppning för de som har mutationen i kodon 13 av K-ras, där är det möjligt att medlen trots allt fungerar. Tyvärr ligger min mutation i kodon 12, vilket gör att inte heller den dörren är öppen. Alltså kvarstår bara cellgift i kombination med Avastin för min del.

Det kommer regelbundet uppgifter i media om nya behandlingsformer för tarmcancer. Nyligen beskrevs att Gardasil, ett vaccin mot livmoderhalscancer, även skyddar mot tarmcancer för män. Min onkolog förklarade hur det fungerade med den långa tid det tar för cancer att uppstå, att man vaccinerar sig som tonåring för att undvika något som eventuellt kan drabba samma människa i medelåldern. Det här var alltså inget behandlingsalternativ för mig.

En annan uppgift är att en lågdos av acetylsalicylsyra har visat sig skydda mot tarmcancer. Man ger sedan många år Trombyl 75 mg till patienter med hjärt- och kärlsjukdomar och har upptäckt att de personerna även har minskad frekvens av tarmcancer. Även det här viftade min onkolog bort som ett icke realistiskt alternativ på grund av den ökade blödningsrisken med medlet. Jag ville då påpeka att även cellgifter har biverkningar…

Sedan pågår det studier av flera andra medel, men inga av dem är klara att släppas för generell behandling. Min onkolog ska nu prata med sin chef på Radiumhemmet om vad som är en lämplig efterbehandling för min del.

Men en sak i taget, nu drar det ihop sig för första resan till Freiburg. Operationen blir den 13 september, inte den 10 som tyskarna uppgav tidigare. Sekreteraren hade sett fel i almanackan och ringde mig igår med lätt förtvivlan i rösten. Det var lätt att boka om flygresan, även om det kostade i straffavgift. Värre var att professor Passlick också vill att jag har med mig en datortomografi som inte är äldre än 14 dagar före operationen. Med den belastning och den byråkrati som finns på våra sjukhus kan man inte slinka in för en drop-in-röntgen. Men det fixar sig på något sätt, om min onkolog nu hinner skriva en remiss åt mig…

2011-08-05

Den första operationen av mitt lungskrot blir 10 september 2011. Professor Bernward Passlick på universitetssjukhuset i sydtyska Freiburg rensar först höger lunga från en eller två metastaser. Fyra veckor senare ska jag vara på plats igen för att ta bort en eller två metastaser i vänster lunga. Att jag skriver ”en eller två" beror på de olika bedömningarna som har gjorts, från fransmännens två metastaser till Danderyds fyra och Akademiskas sju. Jag tror vi hamnar på totalt två eller tre till slut, när tyskarna har röntgat och skurit med sin laserkniv.

Det är lasern som utgör den stora skillnaden mellan svenska thoraxkirurger och deras europeiska kollegor. Med vanlig kniv måste man skära bort hela lunglober när en metastas ska avlägsnas. Annars kan man inte stoppa blodflödet i lungan. Eftersom vi bara har tre lober i höger lunga och två i vänster (hjärtat tar plats från vänster lunga) når man snabbt gränsen för handikappande ingrepp med den gamla tekniken.

Lasern försluter blodådrorna samtidigt som den skär genom vävnaden, alltså kan man ta betydligt mindre delar av lungan när metastasen ska avlägsnas. Det påminner om den teknik som avancerade leverkirurger använder där den elektroniska kniven både skär och stoppar blodflödet i samma moment. Ett vanligt resultat är att man förlorar 0-10 procent av lungkapaciteten när båda lungorna har åtgärdats med laserteknik.

Det finns flera skäl till att svenskarna inte så gärna använder laser vid lungingrepp. Utrustningen kostar förstås mer, samtidigt blir det totalekonomiskt billigare då rehabiliteringen går snabbare. Lasern kräver skyddsutrustning på samtliga i operationssalen, vilket svenskarna anser vara besvärande. Slutligen tror jag att den svenska sjukvårdens konservativa inställning väger ännu tyngre.

Ett argument som förs fram mot lasern är att man inte alltid får bort tillräcklig säkerhetsmarginal runt metastasen när man avlägsnar så litet område. Risken anses vara större för återfall, att en ny tumör dyker upp på samma plats. Det finns två motargument, dels är ett eller flera nya ingrepp möjliga på samma ställe, dels har man lärt sig den nya tekniken och får allt färre återfall. Professor Passlick har använt den här metoden sedan 2008, vilket känns betryggande.

Det här kostar förstås ännu mera pengar. Efter en del diskussioner hamnar vi på drygt 200 000 kr för de två operationerna. Det finns andra tyska sjukhus som gör samma arbete för ett lägre pris, men jag känner förtroende för det här effektiva teamet och jag får dessutom betala en extra slant för att professorn själv ska köra lasern...

Jag har den här gången begärt Försäkringskassans förhandstillstånd inför operationerna, vilket har resulterat i begäran om mera material. Jag har som vanligt liten förhoppning om att Försäkringskassan ska bifalla ansökan enligt de regler de ställer upp - bland annat att samma metod måste användas på svenska sjukhus. Om någon vet att laser används för att avlägsna lungmetastaser här i Sverige, så får ni gärna skicka mail till mig.