2011-05-14

Det rör på sig. Jag skickade ytterligare ett mail till Akademiska sjukhusets röntgenavdelning och dagen efter ringde en mycket vänlig professor Anders Magnusson till mig. Han gör RFA-behandlingarna på sjukhuset och förklarade att det fortfarande var en experimentell verksamhet. Därför behövde han först se till att det fanns upplagda rutiner för mitt fall, om det blev verklighet att Akademiska skulle knäppa mina lungförändringar. Dagen efter ringde han och gav mig uppgifter om hur remissen från min onkolog skulle se ut och till vem den skulle skickas. Självklart körde jag över ett brev till onkologen och håller nu tummarna att han gör exakt så som professorn begärde. Lika självklart ska jag kolla upp att så har skett...

Förutom Akademiskas beslut om behandling väntar jag på att Karolinska ska ompröva sitt nej till behandling av mina lungförändringar. Inte ett ljud därifrån. Jag har också skickat ett brev med information och röntgen-CD till professor Bernward Passlick på Freiburgs universitetssjukhus (ni vet, han som tar max 30 metastaser per lunga med laserkirurgi, jämfört med svenskarnas 2-3 st.). Nu är det bara att vänta på svaren från tre olika håll.

För att bränna en CD på en patients röntgen krävde Danderyds sjukhus tidigare att behandlande läkare skulle skriva under en blankett. Jag hämtade blanketten och lyckades tränga in min onkolog i ett hörn i samband med min 37:e behandling. Det visade sig att den nya blanketten saknade plats för underskrift av behandlande läkare. Tillsammans kom vi fram till att röntgenavdelningen hade backat på de byråkratiska kraven. Men icke – när jag presenterade min i övrigt ifyllda blankett för receptionisten på röntgenavdelningen ville hon ändå ha behandlande läkares underskrift. Nu var hon en vänlig person, så det räckte med ett telefonsamtal till onkologen så gavs order om att en CD innehållande mina två senaste datortomografier skulle brännas på momangen. Det tog en timme och en parkeringsbot innan CD:n var klar, mina regelbundna förslag om att jag skulle återkomma nästa dag resulterade bara i uppmaningen: nej, det är snart klart!

Parkeringarna vid svenska storsjukhus är snålt tilltagna. Man har ofta parkeringsbolag som går på så kallade noll-avtal, de får ingen direkt ersättning för jobbet att hålla ordning utan tar ”bara” P-avgifterna. Jag har under tre månader betalat 670 kr i vanliga avgifter och 300 kr i ”kontrollavgift”. En tusenlapp utöver allt annat. Multiplicera det med antalet bilburna patienter på ett storsjukhus så förstår ni hur lönsam verksamheten är.

Jag har nu ett visst grepp om min onkolog igen efter 6 veckor utan kontakt. Han har gett order om att jag ska få Avastin igen, orsaken att det viktiga medlet togs bort var att jag trodde mig ha haft en tarmblödning. Avastin kan ge tarmperforation, men onkologen konstaterade att det bara hade skett hos patienter med tarmtumören kvar – och min är ju borta sedan 18 månader, tack vare professor René Adam.