2010-11-30

Det drar ihop sig till Parisresa. Idag var jag på Sankt Görans sjukhus och gjorde en koloskopi för att kontrollera en sista gång att det är bra passage genom grovtarmen. Så var det, skarven där tarmtumören satt en gång håller sina 20 mm som krävs för att ”produkten” ska passera normalt. Jag hoppas ju intensivt att professor Adam ska lägga ned min stomi när han ändå är inne och mekar med min lever.
Trevligt med ett sjukhus som Sankt Göran där alla är vänliga och både utrustning samt lokaler är i gott skick. Fräscht och nymålat, inte slitet och nedkört.
Professorn ville också sätta in en port för direktbehandling av levern efter att alla tumörer har tagits bort. Men jag kan bara konstatera att ingen i Sverige vill ge mig direktbehandlingen och att göra det utomlands kostar för mycket. Min lever har nu kostat mig som en fabriksny Porsche 911, men jag mår ju fortfarande bra och är hellre vid liv än att vara en död ägare till en tysk sportvagn…
Alltså blir det start av konventionell behandling någon gång efter trettonhelgen, i alla fall har min onkolog och jag kommit överens om det. Frågan är vilken behandling, med Folfix (oxaliplatin) som ger mig ännu mer neuropati eller med Folfiri som jag tycker inte biter tillräckligt bra. Min onkolog höll dock inte med om det sista, han tycker att om sjukdomen hålls i schack och inte ökar eller sprider sig så är resultatet godkänt. Han föredrar det blygsammare resultatet framför att ta risken för ytterligare problem med känseln i händer och fötter. Samtidigt skulle han gå igenom alternativen med sina kollegor och se om det fanns ett tredje alternativ.
I ottan på måndag morgon flyger jag till Paris, klockan 12.00 träffar jag narkosläkaren på Hopital Paul Brousses levercentrum C.H.B. och tre timmar senare professorn. Tisdag klockan 15.00 checkar jag in på sjukhuset (för en massa förberedande jox) och tidigt på onsdag morgon tar professorn och hans team fram knivarna. Jag hoppas att det går lika bra som operation nummer 2, för nummer 1 vill jag helst inte uppleva igen. Den gången tog operationen 12 timmar och det gick åtskilliga dagar innan jag var i gångbart skick. Jag hoppas vara på benen och utskriven efter en vecka, professorn brukar vilja ha mig i närheten ytterligare några dagar för säkerhets skull – så det blir Novotel igen. Där finns det trådlöst bredband och jag ska skriva ett inlägg på bloggen direkt...