”Vi är på väg mot den patientfria vården. Jag har sett hur avdelningar på storsjukhus tömts för att byggas om för administratörer. Vi får allt mindre resurser att vårda våra patienter, istället ägnas arbetstiden är byråkrati."
Nej, det var ingen slutkörd läkare i gamla Östtyskland som sa detta, utan en erfaren sjuksköterska som arbetat på de flesta sjukhusen i Stockholmsområdet. Jag mötte henne på min trettionde cellgiftsbehandling igår. Ingen har analyserat den svenska sjukvårdens problem med så få ord som hon: ”Vi är på väg mot den patientfria vården”.
Det blir ett byråkratiskt himmelrike där inga patienter får störa det viktiga flödet av information och blanketter, ombyggnationer och politiska beslut.
Detta låter förstås vansinnigt och blir aldrig verklighet fullt ut, men vad jag och många med mig undrar över är hur långt våra landstingspolitiker tänker driva den här utvecklingen som pågår med rasande fart?
Låt mig bara ta några exempel. Min franska professor Rene Adam har två sekreterare som bara arbetar enbart åt honom, dessutom har han en hel avdelning som sköter de omfattande kontakterna vid sjukhusets levertransplantationer. När en professor på Akademiska sjukhuset i Uppsala är vänlig nog att besvara mina brev, ser jag med all önskvärd tydlighet att svaret är skrivet på datorn av professorn själv. Han har inga sekreterare att tillgå utan sköter all administration själv. Samma sak på min husläkarmottagning eller onkologen på Danderyds sjukhus - läkare och sjuksköterskor med lång och för samhället kostsam utbildning ägnar mer och mer av sin tid åt ren administration istället för att arbeta med det de vill: att vårda patienter.
Det är inte vårdpersonalens fel. Det är våra landstingspolitiker och styrelseledamöterna för de bolagiserade sjukhusen som vill ha den här utvecklingen. Frågan är vilken erfarenhet de har av den skattefinansierade vården och om de hamnar där när de blir sjuka - eller vänder de sig till privatsjukhusen som Sophiahemmet liksom flera av våra politiker?
Som sagt, det är dag 2 min trettionde behandling och jag mår som vanligt, trött och grinig (som ni kanske märker av ovanstående text...). Jag ser fram mot åtta veckors behandlingsfrihet avbruten av operationen i på Hopital Paul Brousse i Paris. Nu gäller det att stampa fram ytterligare 200 000 kr i förskott och ha ytterligare medel i reserv om vistelsen på intensiven blir längre än planerat – där kostar det 25 000 kr per dygn att ligga. Pengar som får dansa samma vals som den tidigare dryga halvmiljonen: Avslag från Försäkringskassan och överklagande till tre instanser innan pengarna förhoppningsvis kommer tillbaka.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Tänker på dig!
SvaraRaderaStyrkekramar <3
Jag är snart färdig sjuksköterska och har mer än en gång funderat på hur jag ska kunna vinna mina patienters tillit och därigenom få till stånd den dialog som behövs för en fungerande vård från bakom min dator.
SvaraRaderaJag hörde en gång Göran Sjönell (han var en gång i tiden med i "Fråga doktorn" från Norrköping) säga att det aldrig har funnits så många läkare per invånare i Sverige som det gör idag. Å andra sidan har en läkare i Sverige idag mindre tid än någonsin för att möta patienter, eftersom administration tar så mycket av deras tid.
SvaraRaderaIgår hörde jag en föreläsning som berättade att en genomsnittlig polis i Sverige idag ägnar 50% eller mer av sin arbetstid åt att sitta vid datorn. Man skriver anmälningar, rapporter, utredningar osv.
Om man istället ägnade sig åt brottsprevention och själva utredningsarbetet, kanske det skulle begås färre brott i och med att polisen var mer synlig (prevention) och att fler brott klarades upp (fler brottslingar omhändertagna).
Men det är kanske för djärva tankar...
Jag tror att Sveriges problem är att politiker utan specialutbildning detaljstyr så många verksamheter: Vård, utbildning, polis, försvaret och kyrkan - det finns bara två kyrkor i världen där politiker styr över teologin, Svenska kyrkan och den av kommunistregimen godkända kinesiska kyrkan.
SvaraRaderaJag har sett liknande saker hända i förlagsvärlden, när ägarna kallar in ekonomer att styra. De nya cheferna saknar djupare kunskap om verksamheten varför de sätter igång med upprepade omorganisationer och byråkratisering tills de får ett företag som de tror sig kunna styra över. Att det sedan går åt pipsvängen på grund av att de skickliga förlagsmänniskorna har slutat, det är en annan sak...
Visst ska vi ha politisk insyn i verksamheter som bekostas av skattemedel, men frågan är om det ska ske via detaljstyrning över personal som har betydligt högre kompetens än politikerna?