2010-11-09

Träffade professor Rene Adam i ett regnigt Paris igår, hans besked värmde bättre än vädret - den tredje operationen blir 8 december, alltså om en månad. Då ska han ta bort de fyra återstående metastaserna i levern, samt (om det inte tillstöter några komplikationer) lägga ned min bråkiga stomi och sätta in en port för direktbehandling av levern. För även om metastaserna är borta måste det till ytterligare cellgifter, dels för att spöa kvarvarande cancerceller i levern, dels för att hålla lungförändringarna i schack.
Det är förstås goda nyheter, men jag undrar hur jag ska få till en direktbehandling av levern här hemma? Professorn säger att det inte är ekonomiskt möjligt att göra behandlingen i Paris, medlen kostar tiotusentals kronor varje gång. Huddinge lär fortsätta vägra behandla mig, troligen även efter att levern är ren - lungmetastaserna utgör ett principskäl enligt det sju år gamla vårdprogram man hänvisar till när det passar läkarna. Vi vet att undantag görs, men tydligen inte i mitt fall. Är det av prestigeskäl för att jag har haft fräckheten att opereras i Paris istället för att lyda de svenska kirurgerna och dö i tysthet?
I svensk sjukvård är patienten en belastning som stör arbetet. Utomlands har man en helt annan inställning, vare sig det gäller Europa eller andra länder. Råkade på en vänlig vakt på flygplatsen Charles De Gaulle – där är säkerheten benhård och varje gång jag checkar in måste jag in i ett rum och dra upp tröjan för att visa stomin. Vakten var från Indien och vi jämförde attityden där och i Sverige. Hans åsikt var att ingen indisk läkare skulle överge patienterna som man faktiskt gör i svensk cancervård! Han blev mycket upprörd.
Skillnaden finns på många områden, till exempel i röntgenanalysen. För en svensk röntgenläkare är allt misstänkt klassat som metastaser, i Frankrike granskar man förändringarna och bedömer dem som misstänkta tumörer eller som ofarliga, till exempel ärr efter inflammationer eller förkalkningar. I mitt fall anser Danderyds röntgenläkare att jag har fem lungmetastaser medan de franska kollegorna hävdar att jag har två, en på 4 mm och en på 7 mm.
Ytterligare en operation i Paris kostar förstås stora pengar. Men det finns inget vettigt alternativ här hemma. Beslutet om fri patientrörlighet har försenats och EU:s parlament ska behandla frågan först 23 mars 2011. Alltså får jag betala ytterligare några hundratusen ur egen ficka medan de svenska kirurgerna pekar på ett sju år gammalt vårdprogram och stänger dörren.