2010-01-18

Eftermiddagen blir lite kaotisk. Det börjar bra med en lunch på ett parisiskt kafé, samt ultraljudsundersökning hos mina favoriter röntgenläkarna. Det är Odile Ghemard som sköter apparaten och förklarar att allt ser bra ut, levern har en bra storlek och det finns bara lite vätska kvar vid operationsstället. Mina svullna fötter kan hon inte ge någon förklaring på, de ser heller inte särskilt dramatiska ut.
När jag kommer till professorns mottagning är väntrummet knökfullt med portugiser! Charmigt nog kommer ofta hela familjen när en medlem är sjuk (det gäller även italienare och greker) och trots att de är 25-30 personer så kan det handla om bara 3-4 patienter. De verkar ha det så trevligt tillsammans hela gänget!
Men jag blir lite fundersam efter en timmes väntan då jag ser inom mig hur ringleden Periferique köar till sig. En gång tog det mig tre timmar att kommer från flygplatsen till hotellet så jag anar det värsta. Sekreteraren berättar att professorn är försenad av en operation men att han borde vara på plats om en timme.
Till slut törs jag inte vänta längre utan kommer överens om sekreteraren om att professorn ska ringa mig. Jag mår så pass bra att jag tar risken att åka hem – abstinensen efter min hustru är svår efter två veckors bortovaro och jag tar beslutsamt en taxi till flygplatsen.