2011-07-12

Igår fick jag min 40:e behandling, den här gången med bara med antikroppsmedlet Avastin för att kroppen ska hämta sig efter så många fulltankningar med cellgifter. Jag har blivit rätt så förgiftad med tiden, biverkningarna hänger med längre för varje gång liksom konditionsnedsättningen.

Det där med konditionen är viktig, för nu har jag fått en preliminär operationsdag i mitten av september. Professor Passlik på universitetssjukhuset i sydtyska Freiburg ska i två operationer ta bort mina två, fyra eller sju lungförändringar (antalet beror på vem man frågar) med laserkirurgi. Tack vare den tekniken kan man ta avsevärt mindre frisk lungvävnad till skillnad från de svenska kirurgernas ålderdomliga teknik där man tar hela lunglober och snabbt når gränsen för handikappande ingrepp. Även om jag bara får en 5-procentig nedsättning av lungkapaciteten, så mår man bättre efteråt om konditionen är så bra den kan bli. Någon sa att varje operation är som ett maratonlopp för kroppen, i alla fall var min första 12-timars leveroperation då min tarmtumör också tog bort ett riktigt hårt tävlingspass. Så nu är det långpromenader som gäller, trots mina problem med fötterna (perifer neuropati) efter cellgiftsbehandlingarna.

Jag har ansökt om förhandstillstånd om ersättning hos Försäkringskassan för de två operationerna i Sydtyskland och efter några veckor kom det vanliga svaret: FK vill se medicinskt underlag för operationerna, annars kommer man att besluta utan material med risken för avslag. Det här är det vanliga spelet, när byråkraterna inte vill ta beslut begär de in mer material så kan man sova vidare några veckor till. Både FK och jag vet att det blir ett nej till ersättning, men vi tröskar vidare ändå.

Professor Passlicks sekreterare svarar på mina mail och skickar nu runt mig till olika personer på sjukhuset beträffande bokning och betalning av operationerna. Leverprofessorn Rene Adams sekreterare har tyvärr inte samma effektivitet och blir allt svårare att få kontakt med, men tyskarna verkar ha bättre grepp om administrationen.

Jag funderar förstås en hel del på varför svenska kirurger är så försiktiga och rädda för att ge sig in i större canceroperationer till skillnad från de europeiska kollegorna. Man behöver ju resa till Finland för att möta en helt annan inställning.

Det beror nog inte på krass ekonomi, att man värderar vilka chanser en operation har att lyckas statistiskt sett – är det bara är 30 procent som överlever i de 5 år som ska gå för att man ska räknas som frisk, så kanske inte en landstingspolitiker tycker att det är värt pengarna. Men långa serier av cellgiftsbehandlingar är lika kostsamma för samhället som operationer så krass ekonomi är nog inte skälet till att svenska kirurger inte vill operera.

En sjuksköterska var mer brutal i sin analys: ”Kirurgerna är fega i Sverige! De är så rädda för att göra fel och bli anmälda trots att ingen läkare blir stämd här i landet. Därför tar man bara de enkla fallen.”

Kan det vara så illa? Är vi ett folk av fegisar med lika fega läkare?