2012-02-27

Artikeln i Expressen ledde till hundratals mail och telefonsamtal. Jag har försökt hjälpa alla med kontakter i Paris och Freiburg. Jag inser att bilden jag får inte är hela sanningen om svensk cancervård. Det är naturligt att man tar kontakt med författaren av en kritisk artikel om man är missnöjd med svenska läkare. De med solskenshistorier hör inte av sig.

Men ändå. Det finns en skrämmande samstämmighet i klagomålen på svensk cancervård.

1)    Cancerdiagnosen ges ofta i förbigående, utan empati eller möjlighet till frågor. Inte alltid, det finns lysande undantag. Bristen på empati tror jag är en skyddsmekanism hos läkarna, det är svårt för dem att informera patienten om en livshotande sjukdom. Därför gömmer de sig bakom mummel om operationsmöjligheter som inte existerar, eller att cellgifterna ska göra underverk. Eller rentav flyr fältet när anhöriga och sjuka bryter ihop. Jag inser problemet, men det borde göras på ett anständigare sätt.

2)    Kirurger jag pratar med säger att den svenska cancervården är mycket god. Att man här i landet har all teknik tillgänglig och använder den flitigt. Mot detta står de flera hundra som har tagit kontakt med mig sedan bloggen startade 2009. De har alla cancer med större eller mindre spridning och har fått nej till operation av svenska kirurger. Ibland räcker det med bara tre, fyra lungmetastaser för att svenska sjukhus ska vägra operation. Det är relativt vanligt att man bara lägger upp en stomi och sedan inte gör något mer åt spridd tarmcancer trots att primärtumören sprider metastaser så länge den finns kvar.

3)    Några får höra märkliga motargument från sina svenska läkare när de vill operera sig utomlands. ”Alla är väl professorer där nere (sagt om fransmannen Rene Adam)”. ”De gör det bara för pengarna (sagt om tyskarnas laserkirurgi). ”Rene Adam opererar bara för att han tar 300 000 kr svart för varje operation (sagt av en svensk kirurg – en ren lögn)”. ”Skulle inte vilja operera mig i Paris med tanke på deras problem med multiresistenta bakterier (sjukhuskliniken CHB gör 110-130 levertransplantationer varje år vilket kräver extrem hygien)”. Skickliga svenska läkare med respektingivande meriter kastar alltså ur sig ogrundade fördomar och lögner om sina kollegor utomlands. Varför? Talar inte resultaten för dem så att de slipper ta till smädelser?

Så länge svenska cancerpatienter tar kostnaden, oron och svårigheterna att operera sig utomlands, finns det en brist i svensk sjukvård.

2012-02-07

Strax före jul kontaktade Expressen mig. De ville ha en debattartikel om vården utomlands. Jag föredrog att vänta tills domen mot Försäkringskassan vann laga kraft, men igår var tiden mogen: Läs artikeln här Expressen
Tillspetsad rubrik och diverse floskler, men det viktiga är att informera om de gränser som sätts inom svensk cancervård. Bloggläsaren Tanja berättade för mig om de bakomliggande ekonomiska strukturerna, hur Socialstyrelsen avgör vad som är godkända operationer och att Landstinget inte betalar för sådant som går utanför detta. Det kallas för evidensbaserad vård, att allt ska baseras på vetenskap och beprövad erfarenhet. Det låter ju tryggt och bra. Men evidensbaserad vård gäller även i de flesta andra länder, ingen myndighet eller försäkringsbolag vill betala för chansartad vård.
Grundorsaken är alltså Socialstyrelsens bedömning som verkar ha fastnat i 80-talets teknik. Om en svensk kirurg tar ut svängarna för att rädda patienter riskerar hans sjukhus stå utan ersättning.
Som jag nämnde har domen mot Försäkringskassan vunnit laga kraft utan att motparten har begärt prövningstillstånd. Mitt ombud har tagit kontakt med Försäkringskassans jurister, men har ännu inte fått något svar. Det brådskar förstås inte att betala ut pengar efter ett nederlag i Förvaltningsrätten...
Min mage börjar lugna ned sig efter stominedläggningen. I början hade jag en dag då jag undrade om det ändå inte var bättre med en påse på magen – jag satt sex timmar på toaletten med korta pauser. Nu är det betydligt lugnare och det är bara några timmar jag helst håller mig i närheten av en toalett.
Däremot är det lite trögt att få upp konditionen igen. Så här i backspegeln kanske det var lite väl hårt att vara med om tre relativt stora operationer på fyra månader, jag är ju inte helt ung längre.