2011-02-14

Behandling nr. 33: Samma ”soppa”, samma biverkningar. Den snälla onkologsyrran lyckades tackla min onkolog i korridoren så efter ett tag kom han in till mig på behandlingsavdelningen. Ömsesidiga ursäkter, från min sida att jag har jagat honom med blåslampa och från hans sida att det dröjt med beskedet (jag har lärt mig att han inte hör av sig för att bara vara vänlig, han väntar tills han har något att säga vilket är frustrerande när det går tre veckor). Så redogjorde han för de svenska läkarnas inställning, vilket faktiskt inte överraskade ett smack utan var exakt den jag befarade:

Röntgenläkarna kan inte säkerställa att min lever är fri från metastaser, tvärtom tycker de sig se en metastas på rejäla 30 mm. På grund av att levern inte ser metastasfri ut kan jag inte heller komma ifråga för precisionsstrålning på Radiumhemmet. Samma moment 22 som när Huddinge vägrade operera mina kvarvarande fyra levermetastaser med motivering att jag även hade lungmetastaser. Som sagt, jag är inte överraskad. Möjligen arg att man idiotförklarar en av världens främsta leverkirurger, professor Rene Adam.

Professorn tvingades göra en tredje leveroperation på mig på grund av att han missade de sista fyra millimeterstora metastaserna som inte gick att se med blotta ögat eller känna med fingrarna. Därför gjorde han en ultraljudsundersökning direkt på min blottade lever för att vara riktigt säker den här gången. ”Din lever är fri från metastaser," var hans bedömning. Vi pratar alltså om en kirurg och professor som föreläser världen över, som gör flera levertransplantationer i veckan, som alla i branschen hyllar som en av de absolut främsta. Det vore väldigt konstigt om han hade fel ytterligare en gång.

Alla jag har varit i kontakt med sedan den första leveroperationen i oktober 2009, både svenska och franska kirurger och röntgenläkare, säger att det är mycket, mycket svårt att se skillnad på vad som är ärr efter operationen och metastaser. Vad man ser i Sverige är ett av dessa ärr, men man är svenskt osäker och flaggar för säkerhets skull för att det kan vara en metastas.

Det andra alternativet är att röntgenläkarna på Danderyd har rätt, att min cancer plötsligt, mitt under pågående cellgiftsbehandling, har ändrat karaktär, blivit aggressiv och på två månader spottat ur sig en ny levermetastas av rekordstorlek. Det troligare händelseförloppet hade i så fall varit att jag uppvisat tre, fyra mikrometastaser på några millimeter.

Onkologen och jag pratade då om hur man kan vara säker på att det här är ett operationsärr på levern och inte en metastas. En PET-scanning är ett alternativ, man sprutar in ett radioaktivt medel i blodomloppet och på datortomografin ser man sedan de aktiva tumörerna lysa klart. Men det finns två problem med den tekniken, dels gör den pågående cellgiftsbehandlingen att tumöraktiviteten trycks tillbaka och dels kan inflammationer efter operationen reagera och se ut som tumörer.

Jag berättade då att jag varit i kontakt med en kirurg på universitetssjukhuset i Umeå sedan tiden före första operationen i Paris. Det är mycket trevlig person som dessutom har studerat Rene Adams teknik på plats i Paris. Inför operation nr. tre rekommenderade han mig göra en magnetkameraröntgen just därför att man inte ser skillnaden mellan ärr och metastaser med den datortomografi som röntgenläkarna på Danderyd bygger sitt utlåtande på. Varför gör vi inte en MR-undersökning, frågade jag.

Då visade min onkolog återigen varför jag gillar honom - jo, han skulle ordna det, dessutom på Sophiahemmet som har en alldeles ny magnetkamera medan Danderyds är en ålderstigen apparat som borde skickas till museum snarast, eller säljas till någon diktatur som tortyrredskap. Jag accepterar att onkologen försvinner från radarhorisonten veckovis när han ställer upp till 100 procent när det verkligen gäller.