2011-02-02

Det blev behandling i måndags, min 32:a. Trombocyterna hade piggat på sig och var nu uppe i 118, fortfarande under normalnivån - men tillräckligt bra för en ny attack på benmärgen...

De gamla vanliga biverkningarna kom förstås redan innan ”tankningen” var klar. Illamående, magvärk, oregelbunden puls, högt blodtryck och kramper i mina stackars neuropati-fötter. Idag blev jag av med infusorn, flaskan som matar in ytterligare cellgifter i min kropp under 46 timmar.

Så nu är det bara att vänta tills allt känns bättre och bättre tills det är dags för nästa omgång om 10 dagar. Vi har kommit överens om att jag kör behandling var 14 dag tills jag storknar och går sedan ned på var tredje vecka.

Om inte trombocyterna går ned i antal igen, vill säga. Mirjana skrev en intressant kommentar till mitt förra inlägg, att mitt persiljeavkok (som är jättebra för att höja blodvärdet, hb) kan vara en bov tillsammans med cellgifterna, att höga halter persilja kan vara blodförtunnande.

Det finns inga sådana uppgifter om man söker på svenska delen av Internet, men när man googlar på engelska så kommer en del bekräftelser. Bland annat att djurförsök visar på en längre blödningstid efter intag av persiljeextrakt. Jag dricker motsvarande en kruka persilja om dagen som mest - det är ju rätt mycket. Hur som helst väntar jag med persiljeavkoket ett par dagar.

Mimmi, som jobbar i läkemedelsindustrin och tipsade mig om operation i Paris hos professor Adam, har hjälpt mig flera gånger sedan dess. Nu hade hon pratat med Radiumhemmet som vill undersöka om det går att stråla eller RF-behandla mina lungmetastaser. Jag har nu påmint min onkolog tre gånger om att skriva ut den remissen, men det verkar inte hända. Jag tror möjligen att han väntar på ett besked från Thorax-kirurgerna om antalet metastaser, om svenskarna håller med fransmännen om att det bara är två. Kanske vill han ha det resultatet med när han bollar mig vidare. Men det vore ju bra att veta, så man slipper gissa sig till vad som händer eller inte händer och jaga livet ur den stressade onkologen.

Någon gång i veckan hör en olycksbroder eller -syster av sig till mig, personer som har läst bloggen och vill veta mer. Ibland håller vi kontakten under en längre tid och stöttar varandra med råd. En av dessa kontakter avled i förra veckan efter en hård kamp mot spridd tarmcancer. Det påminner om att cancern dödar om den inte upptäcks i tid eller om läkarna bedömer den som omöjlig att operera. I det här fallet kunde inte ens professor Adam göra något åt spridningen, flera metastaser satt för nära stora blodådror vilket krävde en sensationell respons från cellgifterna. Något som tyvärr inte inträffade.