2010-05-19

När det gäller den här sjukdomen måste man förbereda sig på motgångar - det är därför det kallas "kampen mot cancer". Efter att professorn Adam i Paris sköt upp mitt återbesök två månader i rad blev jag otålig och bad min svenska onkolog på Danderyd att ordna en datortomografi. Vi det sista besöket i Paris i februari nämnde röntgenläkaren att han såg något i levern som var mycket, mycket svårtolkat, det kunde vara ärr efter operationen - men det kunde också vara två kvarvarande tumörer. Med den vetskapen blev jag inte överraskad när resultatet av datortomografin kom via remitterande läkare. Tumörerna hade bekräftats.
På fredag ska kirurgerna och onkologerna på Danderyds sjukhus konferera som de gör varje vecka och vi får se om de anser det möjligt att åtgärda kvarvarande tumörer eller om jag måste åka till Paris den här gången också…
Jo, det känns motigt - men vilket val har jag? Det är bara att ta på sig hjälmen och hoppa ned i skyttegraven när kampen på cancern fortsätter...
Återigen är det intressant att notera skillnaden mellan hur det fungerade i Paris jämfört med i Stockholm. Varje gång när det var dags för ”scanner”, som fransmännen säger, kom röntgenläkare ut efter 15-20 minuter och berättade vad man hade hittat. Behövde jag extra CD-skivor på datortomografin var den enda motfrågan: "hur många?".
Här i Sverige går resultatet av röntgen till remitterande läkare och i bästa fall får man veta något efter en vecka. Att beställa en extra CD går bara om remitterande läkare skriver under ett formulär och varje skiva kostar 120 kr. Jag nämnde skillnaden för sjuksystern som tog hand om mig vid datortomografin på Danderyd och hennes motfråga blev: ”Var det ett privatsjukhus i Paris?”. Jo, det kunde jag inte neka till, röntgen gjordes på Hartmann, som är ett privat sjukhus medan operationerna skedde på Paul Brousse som är ett offentligt sjukhus. "Just det," svarade sjuksystern med ett leende. Jag inser poängen, men hävdar ändå att det finns en skillnad i synen på patienten mellan fransk och svensk sjukvård. Fast det finns undantag, jag minns en röntgen på Paul Brousse efter operation nummer 2 när röntgenteknikern vägrade hjälpa mig upp efter datortomografin, istället stod hon med armarna i kors och hånlog när jag höll för mina operationssår och tog mig upp själv. Den typen av ren elakhet har jag aldrig mött i Sverige...