2010-02-22

Nu har nedräkningen inför stomioperationen börjat. Jag träffade en trevlig kirurg på S:t Görans sjukhus som tittade upp i min ändtarm (börjar bli rätt trött på det nu, funderar på att ta inträde i fortsättningen…) och konstaterade att öppningen genom skarven där tarmtumören satt inte var tillräckligt stor. Två gånger har man ”blåst ballong” för att vidga tarmen där professor Adam har klamrat ihop de två ändarna. På grund av att ingen avföring pressar ut tarmen (jag har ju stomi på tunntarmen) drar skarven ihop sig och läkarna vill inte riskera att det blir en ny tarmperforering på grund av dåligt flöde (det räckte med första gången det hände, måste ha varit en smärtnivå i klass med barnafödande). Ny ballongblåsning blir aktuell om några veckor, sedan ska nedläggning av stomin göras.
S:t Göran är numera ett privatägt sjukhus, men är anslutna till Försäkringskassan. Jag vill inte lägga in mig på Danderyds sjukhus igen efter den akuta operationen i november 2008 då cancern upptäcktes. Förutom den usla städningen som det blev rabalder om ungefär samtidigt, så är sjukhuset underbemannat och slitet. S:t Göran verkar vara motsatsen, allt är fräscht, påkostat och personalen är vänlig.
Det var lite lustigt hur kirurgen på S:t Göran blev intresserad av att se mina operationsärr på magen. Vi är alla nördar inom våra respektive yrken och att få se hur fransmännen opererar var förstås spännande. Till vänster har jag ett decimeterlångt ärr efter den första stomin på grovtarmen, mitt på magen ett drygt 30 cm långt lodrätt ärr efter två mittlinjesnitt, det första var kortare och gjordes på Danderyd, det andra lades upp av professor Adam när han tog bort tarmtumören och rensade vänster del av levern. Slutligen har jag ett lika långt ärr tvärs över höger del av magen efter den andra leveroperationen. Det hela börjar se ut som en karta över skyttegravarna i Bataille de la Somme 1916. Det här är ju också ett krig, slaget mot cancern i min kropp.
Apropå fransmän så har jag insett att allt inte är positivt med detta vackra land. Byråkratin är överbemannad och enormt trög. Inför varje operation har jag betalat in 15 000 Euro i förskott, innan utskrivning har jag fått passera kassan där räkningarna har gåtts igenom noga och efter den första operationen blev det ytterligare en hög Euro som jag måste betala innan jag släpptes ut från sjukhuset. Den andra gången blev räkningen mer blygsam och det blev några slantar över. Men båda gångerna har det kommit flera krav på det ursprungliga beloppet, den första gången hjälpte snälla Véronique mig att skriva ett hövligt brev vilket stoppade vidare krav – men efter den andra operationen ger man sig inte så lätt. Jodå, jag har skickat kopior från Handelsbankens överföring av de 15 000 och sjukhusets eget stämplade kvitto på beloppet - men det återstår tydligen några byråkrater som inte nöjer sig med detta. Så nu har jag fått ett krav från Tresorerie Generale (något slags kronofogde francais kan jag tänka mig) som vill ha 14 697,69 Euro av mig inom två månader, annars blir det domstol. Suck, hur övertygar man en samling franska byråkrater som inte tror på sina egna kvitton?