2009-12-29

Västerviks sjukhus bekräftar min teori om att vårdpersonalen blir trevligare ju längre bort man kommer från Stockholm. Det är alltid oroligt när man ska få cellgifter av en ny onkologsjuksköterska, ska man må dåligt av behandlingen eller inte? Helen på Sophiahemmet är så skicklig att jag aldrig behöver fundera på hur mycket kortison hon använder – för lite så kräks man, för mycket så är man ”speedad” i flera dagar. Jag behöver inte vara orolig, Therese och Monika på Västerviks sjukhus sköter om mig på bästa sätt i den fräscha avdelningen.

2009-12-22

Vi kommer till ett snöigt Loftahammar och har stor användning av snöslungan på flaket (vi har underliga transportmedel i familjen, kära hustrun kör en stor fyrhjulsdriven pickup medan jag har en ”Riskokar-Mercedes” – bilvalen beror på mitt förflutna som motorjournalist). Jul och nyår blir skönt avslappnande på landet och tiden rinner iväg.

2009-12-07

Betalar in 15 000 euro i förskott till Hopital Paul Brousse enligt deras regler. Därutöver ska kirurgteamet som vanligt ha 5 000 euro för sin insats. Om detta räcker så stannar kostnaden för en tumörfri lever på en dryg halvmiljon, men om det uppstår komplikationer skjuter priset i höjden på grund av dygnskostnaden på intensivavdelningen.

Onkologen på Danderyd blir indragen igen. Familjen ska tillbringa jul och nyår i det nybyggda huset i Loftahammar och för att slippa åka till Stockholm i mellandagarna för cellgifter vill jag få komma till Västerviks sjukhus nyöppnade behandlingsavdelning. För detta krävs en specialistremiss, som bara Danderyd kan ge.

Jag går fortfarande två gånger i veckan till distriktssköterskorna för omplåstring av ett dräneringshål i sidan, med tanke på att det är en månad sedan operationen borde hålet vara läkt men det ska läka inifrån och ut – vilket tar sin tid.