2009-06-02

Kirurgerna på Danderyd har en konferens där mitt fall tas upp, men den slutar i olika "om" och "men". "Om" tumörerna krymper tillräckligt mycket, kan man tänka sig ta bort tarmtumören, "men" spridningen i levern gör en operation omöjlig. Till slut tappar jag tålamodet och ber att få en "second opinion" som det heter även på svenska. Jag får träffa den vänlige professorn Lars Påhlman på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Akademiska är duktiga på radiofrekvensbehandling av levermetastaser, tekniken innebär att man sticker in en nål i tumören, fäller ut små spröt och sedan leder in radiovågor i den. Värmen från radiovågarna förstör tumören. Tekniken är omdiskuterad, det finns gott om både förespråkare och kritiker - de sistnämnda oftast kirurger som hävdar att bara "kniven" gör cancerpatienter friska.

Lars Påhlman säger att mitt problem är spridningen i levern och bollar mig vidare till leverteamet på Huddinge Sjukhus. Efter en konferens säger även Huddinge nej till operation med motiveringen att spridingen är för stor. Leverteamet på Huddinge har räknat metastaserna, nu är man uppe i 20 stycken tänkbara. Jag förstår att det är svårt att avgöra vad som är metastaser eller "skrot" på datortomografibilderna, men det känns lite absurt med variationen i antal. Först fyra, sedan 12 och nu 20 stycken, ändå lever jag och mår hyfsat bra förutom biverkningarna av behandlingen. Det har inte förekommit någon spridning, det har behandlingen skyddat mot, tvärtom krymper tumörerna hela tiden - de olika teorierna om antal beror på olika sätt att bedöma röntgenbilderna. Hade det varit någon annan "bransch" än denna, skulle jag tycka att det verkade oseriöst med så stor spännvidd mellan diagnoserna.

Leverteamets argument är att om man tog bort metastaserna i levern så blev det inte tillräckligt mycket kvar för att jag skulle överleva operationen. Det här visar senare sig vara ett föråldrat ställningstagande.