2009-02-04

Den första behandlingen börjar, över två månader efter operationen. Vi oroar oss över vad som kan ha hänt under tiden, har det blivit flera dottertumörer, har de växt, vad händer? Våra farhågor kommer att besannas.

Det är en mängd olika medel som ska sprutas in i min axel för vidare transport ut i kroppen. Två cellgifter och Avastin, men också olika preparat som ska förstärka effekten av cellgifterna, minska illamåendet och risken för diarréer. Min behandlingssköterska kommer med två kassar fulla med injektionspåsar som ska hängas upp på ställningar. Efter tre och en halv timme är det nästan klart, jag får en flaska att ha i en midjeväska, min ”hemläxa”. I flaskan finns mera cellgift som står under tryck och hela tiden matas in i min port tills 48 timmar har gått och flaskan är tom.

Behandlingsavdelningen är avskild från Onkologmottagningen med en egen läkare och fungerar om möjligt ännu bättre. Det är ett gäng erfarna sjuksköterskor som hanterar både medel och patienter med varm medmänsklighet och hög kompetens. De har alltid ett gott råd och många tips att förmedla. ”Drick Vichyvatten mot munsåren. Smörj in fingertopparna med fet kräm så gör de inte så ont."

Det går ganska bra med behandlingarna. Jag mår som efter en rejäl fest, det blir fyra dagars lätt huvudvärk, orolig mage och trötthet – sedan lättar det. Näsblod, halsbränna och andra ”småsaker” kommer och går. Den värsta biverkningen blir en köldkänslighet som yttrar sig genom stickningar och värk så snart man utsätts för kyla. Jag gör bort mig direkt och tar en portion glass när jag kommer hem från behandlingen – att äta glass känns som att stoppa en raggsocka i munnen! Stickningarna kommer i kinder, händer, mun, svalg - på alla ställen dit kylan når. Efter fyra, fem dagar försvinner köldkänsligheten för att komma tillbaka direkt efter nästa behandling.