2009-10-26

Jag får de sista stygnen borttagna hos distrikssköterskan. Jag har ett ärr som går från bröstben ända ned till blygdben, samt ett ärr där den gamla stomin satt på vänster sida. Den nya stomin på tunntarmen är väldigt "bråkig" jämfört med grovtarmsstomin. Avföringen är omväxlande lös och grötartad, påsen fylls närsomhelst och jag behöver tömma den två-tre gånger per natt. Men det är bara tillfälligt, vid nästa operation ska den tas bort.

2009-10-25

Vi flyger från Paris och snälla grannar möter oss på Arlanda för att köra oss hem. Underbart med vänliga människor!

2009-10-19

Jag skrivs ut från CHB och får skjuts i rullstol runt sjukhusområdet för att klara ut mina och sjukhusets ekonomiska mellanhavanden. Jag har fört över 15 000 euro i förväg, jag har 5 000 euro i kontanter och resterande dryga tusen euro belastar mitt kontokort. Därutöver har jag betalt 5 000 euro till kirurgteamet. Totalt kommer jag att begära 27 371,36 euro av Försäkringskassan, resor och uppehälle oräknat.

Professorn förklarar att han vill ha mig kvar ytterligare några dagar i Paris efter utskrivningen för säkerhets skull, jag tar in på ett hotell i närheten i väntan på att min kära hustru ska komma ned till Paris. Hon och resten av familjen har haft det svårt under den första tiden efter operationen tills jag kom upp på ”hotellet” och fick tillbaka min mobiltelefon. Språksvårigheterna har gjort det hopplöst att få någon information om mitt tillstånd medan jag låg på intensiven och bara insatser av Véronique resulterar i att de får veta hur det går.
Samma dag träffar jag professorns onkolog, Bernard Paule, som ger mig anvisningar om hur behandlingen ska gå till. Den måste börja tre veckor efter operationen och jag får ett protokoll över exakt vilka medel som ska ingå.

Jag flyttar över till hotellet och börjar arrangera den kommande behandlingen med hjälp av telefon och e-post. Mina försök att ringa till Danderyds sjukhus onkologmottagning går inte bra. Jag får senare veta att det är kaos då flera läkare och sjuksköterskor har sagt upp sig. Mimmi Ekberg, som tipsade mig om Rene Adam för fyra månader sedan, skickar ett mail där hon frågar hur jag mår. Jag förklarar situationen och Mimmi ordnar återigen allt. Hon tar kontakt med Christinakliniken på Sophiahemmet som tar emot mig. Sophiahemmet är ett privatsjukhus, men de flesta läkarna och klinikerna är anslutna till Försäkringskassan och fungerar som vanliga privatläkarmottagningar. Det är först när man opereras på Sophiahemmet som det börjar kosta pengar.

2009-10-14

Jag åker tillbaka till vårdavdelningen högst upp på CHB. Dag för dag blir jag piggare och får hjälp att röra mig. Jag har med mig en gammal dator och kan titta på "Band of brothers", en amerikansk tv-serie om andra världskriget av Steven Spielberg. Det är lite problem med min nya stomi, den ger ifrån sig mest vatten som måste kompenseras – annars går tillfrisknandet utan problem. Det gör lite ont i såren, men det räcker med vanliga paracetamoltabletter. Trots att professorn och övriga kirurger har bökat om rätt mycket i mina tarmar, så känns inte tarmrörelserna alls som vid den första operationen - ytterligare ett tecken på att kirurgteamet på CHB arbetar noggrant. Jag har gått ned 10 kg av operationen, men det tycker professorn bara är bra.

2009-10-09

Operationen tar 12 timmar. Den långa tiden beror på dels att Rene Adam ska göra två ingrepp, både ta bort min tarmtumör och större delen av min lever, dels att han är mycket noga och exakt. Jag vaknar av att jag har kramper i mellangärdet och att en röst säger strängt ”Calmez-vous, monsieur! Jag lugnar mig så gott det går och somnar strax. Lite senare kommer professorn och förklarar att operationen har gått bra. Det är inte mycket kvar av levern, tarmtumören är borta liksom stomin på tjocktarmen. För att skydda "skarven" längst nere vid anus tills den har läkt helt har professorn gett mig en stomi på tunntarmen. Hade han kopplat ihop hela systemet fanns det risk för fistlar runt anus med läckage av avföring, ett mycket svårläkt tillstånd. Och några risker tar inte den här professorn...

I fem dagar ligger jag kvar på intensiven och längtar tillbaka till "hotellet". Det är svårt att sova på grund av all övervakning som ingår i intensivavdelningens verksamhet. Det är ett ungt team med lika många manliga som kvinnliga sjuksköterskor, vården är perfekt förstås - men det springer folk omkring hela dygnet.

2009-10-08

Jag skrivs in på CHB, Centre Hepato Billiaire. CHB finns i en egen, relativt ny byggnad på Hopital Paul Brousse. Där finns en operationsavdelning där man hittills har gjort 2 500 levertransplantationer och många flera andra leveroperationer. En egen intensiv och en egen vårdavdelning, skämtsamt kallad ”hotellet” tack vare sin höga standard i patientrummen. Enkelrum med tv och telefon verkar vara en självklarhet, liksom en vidunderlig utsikt över Paris. Under kvällen och tidig morgon förbereds jag inför operationen.

2009-10-01

Jag har ringt runt till olika sjukhus i Stockholm för att få tid till en koloskopi, men en del säger nej på grund av den franska remissen, andra vill ha 8-10 000 kr för undersökningen. På Sophiahemmet är jag välkommen, frikortet fungerar och undersökningen kostar inte mig en krona. En vänlig läkare och en ännu vänligare sjuksköterska på Gastro Center tar hand om mig på bästa sätt, skillnaden i empati och skickligt handlag mot den första koloskopin på Danderyd blir nästan komisk, så stor är den. Läkaren hitar ingen tumör och inga polyper som kan utvecklas till tumörer.

På väg hem från undersökningen ringer handläggaren på Försäkringskassans Visbykontor. Jag har brevledes (inga mail tillåts här heller!) informerat handläggaren om hur mina planer fortskrider och även att operationsdagen är fastställd. ”Du har ju redan påbörjat din vård utomlands, så du kan inte få något förhandsbesked. Du får ta tillbaka din ansökan," säger handläggaren. Att Försäkringskassan har suttit på min ansökan i snart två månader utan att något har hänt tar handläggaren inte som något argument. Jag får återkomma efter operationen med en ansökan om ersättning i efterhand.