Under våren fortsätter behandlingarna varannan vecka med några uppföljande läkarbesök och en viktig datortomografi vid dryg halvtid, efter fem behandlingar. Om inte röntgen visar att tumörerna har krympt, så kallad regress, så avbryts behandlingen direkt! Medlen kostar stora pengar och de ska inte slösas bort på någon som inte svarar på behandlingen. Röntgen visar att tumörerna har krympt rejält, behandlingen har varit framgångsrik.
Hoppet ökar, men släcks snabbt. Onkologen berättar att visserligen har tumörerna krympt, men de är betydligt flera än vad man trodde tidigare. Istället för fyra handlar det nu om tolv tumörer i levern och man har hittat några misstänkta även i lungorna. ”Man ser inte allt på en vanlig lungröntgen," är min onkologs förklaring till att jag för några månader sedan förklarades ha fria lungor.
”Hur ser min död ut," frågar jag onkologen som svarar snabbt: "När vi är överens om att avbryta behandlingen kommer du att bli svagare och svagare, till slut orkar du inte gå ur sängen och då går det fort tills du avlider. Inga smärtor, du kommer att tyna bort."
2009-02-18
Min andra behandling börjar med ett läkarbesök hos min onkolog som vill höra hur jag mår efter den första omgången. Jag får med mig behandlingsjournalen som jag förstås tjuvläser på väg till behandlingsavdelningen. Där står sanningen: jag ska behandlas tills antingen toxiciteten (förgiftningen av alla medel) blir för svår eller att progress inträffar (att tumörerna börjar växa trots behandlingen). Inte ett ord om någon operation.
2009-02-04
Den första behandlingen börjar, över två månader efter operationen. Vi oroar oss över vad som kan ha hänt under tiden, har det blivit flera dottertumörer, har de växt, vad händer? Våra farhågor kommer att besannas.
Det är en mängd olika medel som ska sprutas in i min axel för vidare transport ut i kroppen. Två cellgifter och Avastin, men också olika preparat som ska förstärka effekten av cellgifterna, minska illamåendet och risken för diarréer. Min behandlingssköterska kommer med två kassar fulla med injektionspåsar som ska hängas upp på ställningar. Efter tre och en halv timme är det nästan klart, jag får en flaska att ha i en midjeväska, min ”hemläxa”. I flaskan finns mera cellgift som står under tryck och hela tiden matas in i min port tills 48 timmar har gått och flaskan är tom.
Behandlingsavdelningen är avskild från Onkologmottagningen med en egen läkare och fungerar om möjligt ännu bättre. Det är ett gäng erfarna sjuksköterskor som hanterar både medel och patienter med varm medmänsklighet och hög kompetens. De har alltid ett gott råd och många tips att förmedla. ”Drick Vichyvatten mot munsåren. Smörj in fingertopparna med fet kräm så gör de inte så ont."
Det går ganska bra med behandlingarna. Jag mår som efter en rejäl fest, det blir fyra dagars lätt huvudvärk, orolig mage och trötthet – sedan lättar det. Näsblod, halsbränna och andra ”småsaker” kommer och går. Den värsta biverkningen blir en köldkänslighet som yttrar sig genom stickningar och värk så snart man utsätts för kyla. Jag gör bort mig direkt och tar en portion glass när jag kommer hem från behandlingen – att äta glass känns som att stoppa en raggsocka i munnen! Stickningarna kommer i kinder, händer, mun, svalg - på alla ställen dit kylan når. Efter fyra, fem dagar försvinner köldkänsligheten för att komma tillbaka direkt efter nästa behandling.
Det är en mängd olika medel som ska sprutas in i min axel för vidare transport ut i kroppen. Två cellgifter och Avastin, men också olika preparat som ska förstärka effekten av cellgifterna, minska illamåendet och risken för diarréer. Min behandlingssköterska kommer med två kassar fulla med injektionspåsar som ska hängas upp på ställningar. Efter tre och en halv timme är det nästan klart, jag får en flaska att ha i en midjeväska, min ”hemläxa”. I flaskan finns mera cellgift som står under tryck och hela tiden matas in i min port tills 48 timmar har gått och flaskan är tom.
Behandlingsavdelningen är avskild från Onkologmottagningen med en egen läkare och fungerar om möjligt ännu bättre. Det är ett gäng erfarna sjuksköterskor som hanterar både medel och patienter med varm medmänsklighet och hög kompetens. De har alltid ett gott råd och många tips att förmedla. ”Drick Vichyvatten mot munsåren. Smörj in fingertopparna med fet kräm så gör de inte så ont."
Det går ganska bra med behandlingarna. Jag mår som efter en rejäl fest, det blir fyra dagars lätt huvudvärk, orolig mage och trötthet – sedan lättar det. Näsblod, halsbränna och andra ”småsaker” kommer och går. Den värsta biverkningen blir en köldkänslighet som yttrar sig genom stickningar och värk så snart man utsätts för kyla. Jag gör bort mig direkt och tar en portion glass när jag kommer hem från behandlingen – att äta glass känns som att stoppa en raggsocka i munnen! Stickningarna kommer i kinder, händer, mun, svalg - på alla ställen dit kylan når. Efter fyra, fem dagar försvinner köldkänsligheten för att komma tillbaka direkt efter nästa behandling.
2009-02-02
Nu görs en datortomografi som utgångspunkt för alla senare undersökningar av tumörerna. Jag ska genomgå nio behandlingar i den så kallade ”första linjen”, en term som hämtats från det militära lämpligt nog. Det är ett krig som förs i min kropp, mot invaderande trupper i form av primärtumören och hennes döttrar.
2009-01-26
Man opererar in en ”port” i min axel, en liten behållare med ett silikonmembran och en tunn slang som leder vidare in i pulsådern. Porten ligger under huden och vid behandlingen sticker sjuksköterskan injektionsnålen genom huden och membranet. Detta för att man ska slippa hudirritation av de starka medlen via en nål i armvecket. Jag kommer att känna stor tacksamhet för porten, eftersom jag är svårstucken och har genomlidigt många ”utgrävningar” i armvecken när man ska hitta rätt med nålen.
2009-01-12
En röntgen med magnetkamera görs på Danderyd för att få en bättre bild av tarmtumören som en start på cellgiftsbehandlingen. Magnetkameran på Danderyd är gammal, ljudet är öronbedövande och patienterna tillbringar någon timme inklämd i ett smalt rör medan kameran är aktiv och smäller högt när magnetstrålen pulserar. Det hela börjar bra, sjuksköterskan frågar om jag vill lyssna på musik under tiden och håller fram ett par hörlurar. Men hörlurarna är trasiga och musiken drunknar helt i mycket höga störningar från magnetkameran. ”Det andra paret hörlurar är ännu värre,” blir ursäkten när jag helt lomhörd vacklar upp från bordet man ligger på i kameran. Jag beslutar att aldrig mer acceptera röntgen i magnetkamera.
Två timmar senare träffar jag min onkolog. Onkologmottagningen tillhör Radiumhemmet på Karolinska sjukhuset och är bättre skött än avdelning 61 på Danderyd. Men väntetiderna är långa, det är nu sju veckor sedan den akuta operationen och det ska dröja ytterligare tre veckor innan behandlingen börjar. Orsaken är att läkarna på Onkologavdelningen vill undersöka sina patienter för att se om de är i tillräckligt god form för att klara den ganska hårda behandlingen. Först efter att patienterna har granskats öga-mot-öga börjar väntetiden tills behandlingen kan börja. Jag har för säkerhets skull rakat av mig mitt gråa skägg och godkänns för behandling.
Två timmar senare träffar jag min onkolog. Onkologmottagningen tillhör Radiumhemmet på Karolinska sjukhuset och är bättre skött än avdelning 61 på Danderyd. Men väntetiderna är långa, det är nu sju veckor sedan den akuta operationen och det ska dröja ytterligare tre veckor innan behandlingen börjar. Orsaken är att läkarna på Onkologavdelningen vill undersöka sina patienter för att se om de är i tillräckligt god form för att klara den ganska hårda behandlingen. Först efter att patienterna har granskats öga-mot-öga börjar väntetiden tills behandlingen kan börja. Jag har för säkerhets skull rakat av mig mitt gråa skägg och godkänns för behandling.
2008-12-22
Nästa gång jag och min hustru träffar min läkare är en knapp månad senare. Nu är analysen av tarmtumören klar och den är elakartad, malign. Ett ultraljud på Täby sjukhus visar på fyra metastaser i levern. Jag överförs från kirurgen till Onkologmottagningen. Läkaren på Kirurgen säger att cellgiftsbehandlingen ska minska tumörernas storlek och göra dem möjliga att skära bort. Det en är mycket friserad sanning för att ge oss något slags tröst, det finns ingen operation i åtanke på grund av spridningen. Efter 10 minuter frågar han om ”det var något mer” och tittar på klockan. Vi går.
Ingen av de läkare jag träffade på avdelning 61 imponerade. Om man låter sin avdelning bli så nedgången, skitig och kaotisk att personalen sammanbitet pratar om att ringa Arbetsmiljöverket – då älskar man sin lön mer än sin heder. För inte så länge sedan var Danderyds sjukhus ett snyggt och välskött ställe. Så är det inte längre. Sjukhuset är nedgånget och personalen är trött och sliten.
Ingen av de läkare jag träffade på avdelning 61 imponerade. Om man låter sin avdelning bli så nedgången, skitig och kaotisk att personalen sammanbitet pratar om att ringa Arbetsmiljöverket – då älskar man sin lön mer än sin heder. För inte så länge sedan var Danderyds sjukhus ett snyggt och välskött ställe. Så är det inte längre. Sjukhuset är nedgånget och personalen är trött och sliten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
